Ämne 1.10 — Skydd av utsatta personer i digitala tjänster

Inom hälsa och vård har en digital tjänst som röjer var en kvinna bor, låter en kontrollerande partner läsa hennes meddelanden eller ger en förövare åtkomst till ett barns journal orsakat skada lika verklig som ett kliniskt fel — så skydd av utsatta personer (safeguarding) måste designas in, inte byggas på.

Varför detta är viktigt inom hälsa och vård#

Skydd av utsatta personer (safeguarding) är den uppsättning lagstadgade skyldigheter som skyddar barn och vuxna i riskzonen mot övergrepp, skada och försummelse. I England flödar dessa skyldigheter ur Children Act 2004, Care Act 2014 och flermyndighetsvägledning såsom Working Together to Safeguard Children. De är inte valfria tillägg till ett digitalt program; de är rättsliga förpliktelser som följer er tjänst överallt där den berör en sårbar person.

Digitala tjänster ändrar bilden av skydd av utsatta personer åt två håll på en gång. De skapar nya möjligheter — en ung person kan berätta om självskada genom en meddelandekanal de aldrig skulle ta upp ansikte mot ansikte, och en gemensam journal kan lyfta fram ett mönster av missade besök som flaggar försummelse. De skapar också nya risker. En påminnelse om besök per sms, en avisering om receptförnyelse eller ett beviljande av ombudsåtkomst kan läcka en persons plats, diagnos eller vistelseort till exakt den person de gömmer sig för.

De människor som är mest exponerade för dessa risker är ofta samma människor som är svårast att nå. Offer för våld i nära relationer, barn i samhällsvård, vuxna som saknar beslutsförmåga och människor som utsätts för tvång har ofta mindre kontroll över sina egna enheter, konton och post. När ni utformar en patientapp eller en gemensam vårdjournal fattar ni i tysthet beslut om vem som kan se vad — och för någon som lever med en förövare kan det beslutet vara en fråga om fysisk säkerhet. Det är därför skydd av utsatta personer står vid sidan av klinisk säkerhet (se Ämne 1.6 — Klinisk säkerhet och riskhantering) och informationsstyrning (se Ämne 1.7 — Informationsstyrning, dataskydd och cybersäkerhet) som ett grundvillkor för att en tjänst över huvud taget är säker att driva.

Grundläggande begrepp#

Skydd av utsatta personer (safeguarding) är paraplytermen för att skydda människors hälsa, välbefinnande och mänskliga rättigheter så att de lever fria från övergrepp, skada och försummelse. Det delas i två närbesläktade men skilda regimer: barnskydd (child protection) för alla under 18, och vuxenskydd för vuxna med vård- och stödbehov som inte kan skydda sig själva — det senare grundat i Care Act 2014. Båda verkar genom samverkan mellan flera myndigheter: hälsa, socialtjänst, polis, utbildning och den frivilliga sektorn delar information och agerar tillsammans, eftersom ingen enskild organisation ser hela bilden.

Mental Capacity Act 2005 styr beslut som fattas för vuxna som saknar förmåga att själva fatta ett visst beslut. Den spelar intensiv roll för digital åtkomst: beslutsförmåga är beslutsspecifik och kan fluktuera, så ”att ge en anhörigvårdare full åtkomst till appen” är sällan ett enda, permanent val. Ombuds- och delegerad åtkomst — en förälder som agerar för ett litet barn, en anhörigvårdare för en äldre vuxen, ett ombud enligt en varaktig fullmakt (lasting power of attorney) — måste vara motiverad, proportionerlig och omprövad, särskilt när ett barn närmar sig den ålder då det får egna sekretessrättigheter.

Flera former av skada förstärks av digital design. Våld i nära relationer (domestic violence) och kontrollerande beteende i relationer — tvingande kontroll (coercive control) — förvandlar vanliga funktioner till vapen: en delad inloggning blir övervakning, en avisering som röjer plats blir en spårningsfyr. Förföljelse (stalking) utnyttjar varje datapunkt som röjer rutiner eller vistelseort. ”Safeguarding by design” är disciplinen att förutse dessa skador och bygga in förmågan att dölja, maskera, undertrycka eller fördröja information för personer i riskzonen.

Två begrepp till fullbordar bilden. Autentisering och identitetsverifiering avgör om den som använder en tjänst är den de utger sig för att vara — frontlinjen mot identitetsstöld, och den mekanism genom vilken en stark digital identitet antingen skyddar eller utsätter för fara. Där en tjänst är värd för kamratstöd, forum eller meddelanden styr innehållsmoderering och skyldigheterna enligt Online Safety Act 2023 hur ni håller människor säkra från skadligt innehåll och från varandra.

Bästa praxis#

1. Behandla skydd av utsatta personer som ett designkrav, inte ett policydokument. Skriv in scenarier för skydd av utsatta personer i er upptäckt och användarforskning från första sprinten, vid sidan av kliniska behov och tillgänglighetsbehov (se Ämne 1.9 — Digital inkludering och tillgänglighet). Fråga, för varje funktion som visar eller skickar information: ”Vad om fel person ser detta?” En granskning av skydd-genom-design bör vara en namngiven grind i er leveranslivscykel, med en kliniker eller ansvarig för skydd av utsatta personer som godkänner den, inte en ruta som kryssas vid driftsättning.

2. Gör känsliga data möjliga att dölja, undertrycka och maskera som standardförmåga. Varje avisering, påminnelse, brev och vy i den gemensamma journalen bör ha ett dokumenterat sätt att undertryckas, göras generiskt eller omdirigeras för en person i riskzonen. En kvinna som flyr från en förövare kan behöva få besökspåminnelser avstängda, sin adress flaggad som känslig och särskilda journalposter dolda för ombud som tittar. Bygg dessa kontroller en gång, centralt, så att en frontlinjearbetare kan tillämpa dem på minuter i stället för att lämna in en ändringsbegäran som tar veckor.

3. Utforma ombuds- och delegerad åtkomst så att den är granulär, tidsbunden och omprövbar. Ombudsåtkomst är ett genuint gott — anhöriga och föräldrar behöver den — men ”allt eller inget, för alltid” är farligt. Stöd partiell åtkomst (t.ex. bokningar men inte kliniska anteckningar), automatiska granskningspunkter (särskilt när ett barn fyller 11 och igen vid den ålder då de får sekretessrättigheter, vanligen 16) och återkallelse med ett klick. Förankra varje beviljande i ett omdöme om beslutsförmåga eller bästa intresse som överensstämmer med Mental Capacity Act, och registrera vem som godkände det och varför.

4. Verifiera identitet proportionerligt, och försvara mot identitetsstöld. Svag verifiering låter en förövare registrera sig som, eller länka till, sitt offer; tung verifiering utesluter just de människor som mest behöver vård. Anpassa tryggheten efter risk: att boka ett rutinbesök behöver mindre än att bevilja ombudsåtkomst till en tonårings psykiatriska journal. Använd erkända ansatser för identitetssäkring (mönster från NHS login, GOV.UK One Login) och bevaka tecknen på tvång — samma telefonnummer eller enhet länkad till många konton, eller en ”anhörigvårdare” som motsätter sig all direktkontakt med patienten.

5. Bygg tydlig eskalering och remittering in i tjänsten, inte runt den. När en medarbetare — eller en automatisk signal — upptäcker en oro om skydd av utsatta personer genom en digital kanal måste vägen till en remiss vara uppenbar, snabb och loggad. Integrera med lokala flermyndighetsnav för skydd av utsatta personer (MASH) och namngivna ansvariga, och se till att en oro som tas upp klockan två på natten genom en meddelandetjänst når en människa som kan agera. Låt aldrig en digital tjänst bli en plats där berättelser tas emot men inte dirigeras vidare.

6. Moderera värdbaserade utrymmen aktivt och lagligt. Om er tjänst är värd för kamratstöd, forum eller meddelanden mellan användare har ni både en omsorgsplikt och, enligt Online Safety Act 2023, juridiska skyldigheter kring olagligt och skadligt innehåll. Kombinera automatisk filtrering med utbildade mänskliga moderatorer, tydliga rapporteringsverktyg och eskaleringsvägar för berättelser om övergrepp, självskada eller suicidtankar. Publicera reglerna, svara på rapporter inom en angiven tid och bevara evidens på lämpligt sätt när ni remitterar vidare.

7. Utbilda personalen i att känna igen och svara på risk genom digitala kanaler. Att känna igen övergrepp över chatt, video eller ett portalmeddelande är en annan färdighet än att känna igen det på en klinik. Ge frontlinje- och kontaktcenterpersonal scenariobaserad utbildning i digital berättelse, tecken på tvång och mekaniken i att tillämpa journalmaskering och undertryckande av aviseringar. Ansvariga för skydd av utsatta personer bör förstå systemets kontroller tillräckligt väl för att styra deras användning under press.

8. Minns att digital utestängning koncentreras bland människor i riskzonen. De grupper som mest sannolikt utesluts — personer som utsätts för övergrepp, de med kognitiv nedsättning, unga som lämnat samhällsvård, människor i fattigdom — överlappar kraftigt med dem tjänsten mest behöver skydda. En kanal som är ”digital som standard” kan skära av dem från hjälp, eller tvinga dem till en enhet en förövare kontrollerar. Behåll alltid en trygg icke-digital väg och behandla utestängning i sig som en risk för skydd av utsatta personer (se Ämne 1.9 — Digital inkludering och tillgänglighet och Ämne 3.3 — Digitala tjänster för patienter och medborgare).

9. Logga, granska och se över åtkomst för att fånga missbruk. För manipuleringssäkra åtkomstloggar, kör proaktiva granskningar efter avvikande åtkomst (ett ombud som tittar på långt mer än väntat, personal som slår upp journaler utan en vårdrelation) och ge patienter transparens över vem som har sett deras data. Granskningsbarhet både avskräcker insiderövergrepp och ger evidens när en oro utreds. Mata tillbaka mönster in i designen så att återkommande risker konstrueras bort.

Frågor att diskutera med ditt team#

1. För varje uppgift vår tjänst visar eller skickar, vem kan skadas om fel person såg den — och kan en frontlinjearbetare stoppa det inom minuter? Frågan tvingar er förbi den ”lyckliga vägens” användare och till personen som lever med en förövare, tonåringen vars förälder fortfarande har ombudsåtkomst, den vuxne vars vistelseort måste hållas dold. Spänningen ligger mellan bekvämlighet för majoriteten och säkerhet för en sårbar minoritet: påminnelser som är på som standard och rika gemensamma journaler hjälper de flesta och utsätter några få för fara. Gå igenom konkreta flöden — ett besöks-sms, en avisering om receptförnyelse, en ombudsvy av kliniska anteckningar — och fråga vem som håller enheten och kontot i varje fall. Ett bra svar namnger de specifika kontrollerna (undertryckande, maskering, flaggning av känslig adress), bekräftar att en icke-teknisk arbetare kan tillämpa dem snabbt och erkänner ärligt var det enda alternativet i dag är en långsam manuell lösning som lämnar människor exponerade under tiden.

2. Hur hanterar vi ombuds- och delegerad åtkomst när beslutsförmåga, ålder och relationer förändras över tid? Ombudsåtkomst är sällan fel i stunden den beviljas och ofta fel senare — barnet växer upp, relationen med vårdgivaren bryts, beslutsförmågan fluktuerar. Debatten bör lyfta hur ni upptäcker och agerar på dessa övergångar i stället för att lämna inaktuell åtkomst på plats. Beakta elvaåringen vars förälder fortfarande ser allt, den vuxne vars ombuds intressen har divergerat från deras egna, personen vars beslutsförmåga återvänder efter en kris. Förankra diskussionen i Mental Capacity Acts princip att beslutsförmåga är beslutsspecifik och presumerad. Ett starkt svar beskriver automatiska granskningsutlösare, granulära åtkomstnivåer, enkel återkallelse och en tydlig registrering av vem som godkände varje beviljande och på vilken grund — och är ärligt om hur mycket av detta som för närvarande är manuellt eller saknas.

3. När någon berättar om skada eller övergrepp genom en digital kanal, vad händer exakt härnäst — och hur vet vi att det fungerade? Digitala kanaler inbjuder till berättelser som aldrig dyker upp på en klinik, vilket är en genuin möjlighet, men bara om berättelsen når någon som kan agera. Diskussionen bör spåra hela vägen från ett chattmeddelande klockan två på natten, en portalanteckning eller en automatisk riskflagga, till en loggad remiss till ett flermyndighetsnav eller en namngiven ansvarig. Debattera de hårda kanterna: jourtäckning utanför kontorstid, gränsen mellan tjänstens plikt och lagstadgade tjänster och vad som händer när ett modererat forum lyfter fram ett suicidinlägg. Se på era egna incident- och remissdata — tas berättelser emot men dirigeras inte vidare? Ett bra svar visar en prövad, loggad, människostödd eskaleringsväg, namnger vem som äger den och kan peka på evidens för att remisser faktiskt slutförs snarare än att anta att de gör det.

4. Hur skulle vi veta om vår egen tjänst användes för att misshandla, förfölja eller tvinga någon — och vem bevakar det? De farliga fallen tillkännager sig sällan; förövaren ser ut som ett legitimt ombud, en omtänksam släkting eller kontoinnehavaren själv. Frågan skiftar teamet från att utforma kontroller till att aktivt upptäcka missbruk: den delade enheten länkad till ett dussin konton, ombudet som läser långt mer än barnets vård kräver, ”anhörigvårdaren” som blockerar varje direktkontakt med patienten. Debattera vilka signaler ni kunde lyfta fram ur åtkomstloggar och registreringsdata, vem som är ansvarig för att granska dem och hur en misstanke blir en åtgärd för skydd av utsatta personer snarare än en anteckning ingen läser. Väg integritetskostnaden för proaktiv bevakning mot skadan av att förbli blind. Ett ärligt svar namnger de anomalier ni skulle leta efter, säger vem som äger granskningen och erkänner var missbruk i dag helt enkelt skulle förbli obemärkt tills någon skadas.

5. När säkerhet och integritet drar åt motsatta håll, hur avgör vi — och vem är i rummet? Skydd av utsatta personer är inte en ren vinst för dataskyddet: att dölja en journal för ett ombud, dela en oro med polisen eller åsidosätta en persons uttalade önskemål kan alla stå i spänning med sekretess och personens egen autonomi. Frågan tvingar teamet att namnge avvägningarna uttryckligen i stället för att låta den disciplin som skriker högst avgöra som standard. Beakta den vuxne med fluktuerande beslutsförmåga som ber er bevilja åtkomst deras bästa intresse kanske inte stöder, eller det flermyndighetsutbyte som skyddar ett barn men bryter en vuxens förväntan på integritet. Förankra debatten i Mental Capacity Act, Caldicott-principerna och de rättsliga grunderna för delning för att förhindra allvarlig skada. Ett bra svar beskriver vem som avgör dessa avvägningar — ansvariga för skydd av utsatta personer, klinisk säkerhet och informationsstyrning tillsammans —, hur resonemanget registreras och hur ni undviker både reflexmässig överdelning och förlamad underdelning.

6. Hur håller vi skydd av utsatta personer fungerande när tjänsten, dess leverantörer och hoten runt den förändras? Kontroller för skydd av utsatta personer förfaller: en ny utgåva återaktiverar i tysthet en standardavisering, en tredjepartsleverantör av meddelanden ändrar sin moderering, en plattformsuppdatering bryter en undertryckningsregel och en ny tvångstaktik uppstår som ingen utformade för. Frågan får teamet att behandla skydd av utsatta personer som en levande egenskap hos den körande tjänsten, inte en engångsgrind som passeras vid driftsättning. Diskutera hur ändringskontroll, leverantörskvalitetssäkring och lärande efter incidenter matas tillbaka in i kontrollerna, och vem som omtestar konfigurationen för personer i riskzonen efter varje betydande förändring. Se på om regressionstestning över huvud taget täcker scenarier för skydd av utsatta personer. Ett ärligt svar pekar på en namngiven ägare, en granskningskadens, evidens för att kontroller kontrolleras på nytt efter förändringar och en mekanism för att föra in nya hot och tillbud i designen i stället för att återupptäcka dem genom skada.

I praktiken: ett exempel från hälsa och vård#

Ett integrerat vårdsystem (ICS) rullar ut en gemensam vårdjournal och en tillhörande patientapp över sina partners inom akutsjukvård, närsjukvård, psykiatri och socialtjänst. Det tidiga införandet är starkt, och ombudsåtkomst aktiveras så att föräldrar kan hantera barns vård och anhörigvårdare kan stödja äldre släktingar.

Tre månader in tar en barnmorska i närsjukvården upp en oro. En gravid kvinna har i tysthet frågat om hennes partner, som har ombudsåtkomst till parets småbarns journal, kan se hennes besök och adress. Det kan han: ombudsrelationen sattes upp vid registreringen och ger bred insyn, och hennes besökspåminnelser under graviditeten skickas som standard med sms till en telefon han ibland tittar i. Kvinnan kontrolleras och planerar att lämna honom; tjänsten, såsom den är konfigurerad, hjälper hennes förövare att spåra henne.

Ansvarig för skydd av utsatta personer sammankallar de digitala, kliniska säkerhets- och informationsstyrningsansvariga. På kort sikt tillämpar de en flagga för känslig adress, undertrycker hennes sms-påminnelser till förmån för ett telefonsamtal till ett säkert nummer och återkallar partnerns möjlighet att se hennes journaler samtidigt som hans legitima åtkomst till barnets bevaras. De upptäcker att detta tog en dags manuellt arbete över tre system — långt för långsamt för att vara säkert i skala.

Den bestående rättelsen är en designändring. ICS bygger en enda ”riskzons”-konfiguration som en frontlinjearbetare kan tillämpa på minuter: den undertrycker eller generaliserar aviseringar, döljer den känsliga journalen för namngivna ombud och dirigerar framtida korrespondens till en säker kanal. De lägger till en granskningsutlösare vid elva och sexton år för alla barns ombudsbeviljanden, skärper identitetskontrollerna för nya ombudslänkar och utbildar kontaktcenterpersonal i att känna igen tecken på tvång. Ändringen loggas som en förbättring av klinisk säkerhet och skydd av utsatta personer, granskas i ICS kvalitetssäkringsstyrelse och delas med grannsystem som använder samma plattform.

Sektorperspektiv#

Startup-företag#

Ett litet digitalt hälsoföretag som bygger, säg, en psykisk hälsoapp för tonåringar bär en risk för skydd av utsatta personer som långt överstiger dess antal anställda — dess användare är minderåriga som berättar om självskada och övergrepp. Med begränsade resurser är frestelsen att skjuta upp moderering och eskalering till ”senare”, men en enda ohanterad berättelse om suicidtankar är ett existentiellt och etiskt misslyckande. Prioritera en mager men verklig stack för skydd av utsatta personer från dag ett: en utbildad jourhavande eller en kontrakterad partner för kriseskalering, tydliga innehållsregler och identitetskontroller proportionerliga mot risk. Bygg in acceptanskriterier för skydd av utsatta personer i er definition av klart, och var redo att belägga dem för köpare under DTAC och för Online Safety Act 2023.

Småföretag#

En etablerad liten vårdgivare — en läkarpraktik, ett närapotek, ett vårdhem eller en hemtjänstorganisation — bär samma skyldigheter om skydd av utsatta personer som ett stort sjukhus men har inget dedikerat digitalt eller IT-team för att tillämpa dem. Den kör typiskt leverantörsstillhandahållna system den inte kan omkonfigurera, så den praktiska uppgiften är att veta vilka kontroller för skydd av utsatta personer dessa system redan erbjuder och hur man använder dem snabbt: undertrycka en besökspåminnelse, flagga en känslig adress, dölja en journal för ett ombud. Utse en namngiven ansvarig för skydd av utsatta personer och se till att minst en person vet hur man tillämpar undertryckning av aviseringar och återkallelse av ombud utan att vänta på leverantören. Eftersom kassa och tid är snäva, luta er mot delade resurser — CQC:s förväntningar, kontakter vid lokala myndigheters MASH och NHS Englands vägledning om ombudsåtkomst — snarare än att bygga egna, och pressa leverantörer att göra kontroller för riskzoner snabba och uppenbara. Håll en trygg icke-digital väg öppen, eftersom era patienter inte kan falla tillbaka på en intern helpdesk ni inte har.

Storföretag#

Ett NHS-sjukhus (trust) eller ICS driver många system, många ombud och miljontals journaler, så utmaningen är konsekvens och hastighet i skala. Risken är fragmentering — varje system med sitt eget, långsamma, inkonsekventa sätt att dölja data — vilket lämnar glapp en förövare kan utnyttja och arbetare som inte kan agera tillräckligt snabbt. Investera i centraliserade, återanvändbara kontroller för skydd av utsatta personer (känsliga flaggor, undertryckande av aviseringar, styrning av ombud) som gäller över hela beståndet, uppbackade av namngivna ansvariga för skydd av utsatta personer, MASH-integration och proaktiva åtkomstgranskningar. Styrnings- och kvalitetssäkringsstyrelser (se Ämne 6.4 — Styrning och granskning) bör behandla skydd-genom-design som en stående grind, inte en engångsgrind.

Staten#

Ett nationellt organ — NHS England, DHSC eller en decentraliserad regering — sätter de standarder, plattformar och den identitetsinfrastruktur alla andra bygger på, så dess designbeslut fortplantar sig över hela systemet. Val om NHS login, GOV.UK One Login, regler för ombudsåtkomst och standardvärden för journaldelning avgör vilka kontroller för skydd av utsatta personer som överhuvud taget är möjliga nedströms. Ansvarsutkrävandet gäller parlamentet och allmänheten, och felmönstret är ett nationellt standardval som i tysthet exponerar utsatta medborgare i skala. Staten bör föreskriva skydd-genom-design i tjänstestandarder, finansiera gemensamma komponenter (hantering av säkra adresser, undertryckande av känsliga journaler) och lagstifta och reglera — genom Online Safety Act 2023 och Ofcom — med sårbara användare uttryckligen inom omfattningen.

Vanliga felmönster#

• Påbyggt skydd av utsatta personer. Att behandla skydd av utsatta personer som en policy-PDF snarare än ett designkrav, så att kontroller saknas när risken anländer och arbetare improviserar långsamma manuella lösningar.
• På som standard, ingen väg av. Att skicka påminnelser, brev och aviseringar som standard utan en snabb, av arbetare tillämpad väg att undertrycka eller generalisera dem för människor i riskzonen.
• Allt-eller-inget-ombudsåtkomst. Att bevilja bred, permanent ombudsåtkomst utan granularitet, utan granskning vid nyckelåldrar och utan enkel återkallelse — vilket lämnar inaktuell åtkomst att utnyttja.
• Svaga eller blinda identitetskontroller. Verifiering för svag för att stoppa identitetsstöld, eller för tung så att den utesluter användare i riskzonen, utan bevakning av tecken på tvång såsom delade enheter.
• Berättelser som tas emot men inte dirigeras vidare. Att erbjuda meddelanden eller modererade forum utan en prövad, loggad, människostödd eskalering till tjänster för skydd av utsatta personer, särskilt utanför kontorstid.
• Att utesluta de människor ni måste skydda. ”Digital som standard” utan en trygg icke-digital väg, som skär av eller utsätter misshandlade, förvirrade och fattiga för fara.
• Ingen granskning, inget lärande. Att misslyckas med att logga och granska åtkomst, så att insiderns missbruk förblir oupptäckt och återkommande risker aldrig konstrueras bort.

Mognadsmodell#

Checklista#

• Varje informationsröjande funktion har en dokumenterad granskning ”vad om fel person ser detta?” med godkännande från klinisk säkerhet/skydd av utsatta personer.
• En frontlinjearbetare kan undertrycka eller generalisera aviseringar och flagga en känslig adress inom minuter, över alla kanaler.
• Specifika journalposter kan döljas eller maskeras för namngivna ombud utan att legitim åtkomst tas bort.
• Ombudsåtkomst är granulär, tidsbunden och automatiskt omprövad vid nyckelåldrar (vanligen 11 och 16) och vid ändrad beslutsförmåga.
• Identitetsverifiering är proportionerlig mot risk, försvarar mot identitetsstöld och bevakar tecken på tvång.
• En prövad, loggad, människostödd eskaleringsväg löper från varje digital kanal till MASH och namngivna ansvariga för skydd av utsatta personer, inklusive utanför kontorstid.
• Värdbaserat kamratstöd och meddelanden har aktiv moderering, rapporteringsverktyg och efterlevnad av Online Safety Act.
• Frontlinje- och kontaktcenterpersonal är utbildade i att känna igen och svara på risk genom digitala kanaler.
• En trygg icke-digital väg finns för alla som inte kan eller vågar använda den digitala.
• Åtkomst loggas, granskas proaktivt för missbruk och mönster matas tillbaka in i designen.

Viktiga källor#

• Care Act 2014 och Care and Support Statutory Guidance — den rättsliga grunden för vuxenskydd i England (Department of Health and Social Care).
• Working Together to Safeguard Children — flermyndighetsvägledning om barnskydd (HM Government / Department for Education).
• Mental Capacity Act 2005 och dess Code of Practice — ramverket för beslut och ombudsåtkomst där beslutsförmågan är ifrågasatt.
• NHS Englands vägledning om skydd av utsatta personer och om onlinekonsultationer / patienters onlineåtkomst, inklusive ombudsåtkomst och tvångsrisker i allmänläkares onlinetjänster.
• Resurser om våld i nära relationer och ”safe surgeries”/skydd-genom-design — t.ex. SafeLives, Refuge och den lagstadgade vägledningen till Domestic Abuse Act 2021.
• Online Safety Act 2023 och Ofcoms uppförandekoder — skyldigheter för tjänster med användare-till-användare-innehåll och värdbaserat innehåll.
• NHS Digital Technology Assessment Criteria (DTAC) och NHS Service Standard — förväntningar på skydd och säkerhet för digitala hälsoprodukter.
• Digital identitet: NHS login och GOV.UK One Login — vägledning om identitetssäkring.

Referenser#

1. Safeguarding — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Safeguarding
2. Child protection — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Child_protection
3. Care Act 2014 — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Care_Act_2014
4. Mental Capacity Act 2005 — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Mental_Capacity_Act_2005
5. Domestic violence — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Domestic_violence
6. Controlling behavior in relationships (coercive control) — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Controlling_behavior_in_relationships
7. Stalking — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Stalking
8. Authentication — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Authentication
9. Identity verification service — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Identity_verification_service
10. Digital identity — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Digital_identity
11. Content moderation — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Content_moderation
12. Online Safety Act 2023 — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Online_Safety_Act_2023
13. Care Act 2014 and Care and Support Statutory Guidance — Department of Health and Social Care / GOV.UK — https://www.gov.uk/government/publications/care-act-statutory-guidance
14. Working Together to Safeguard Children — HM Government / Department for Education — https://www.gov.uk/government/publications/working-together-to-safeguard-children--2
15. Mental Capacity Act Code of Practice — Ministry of Justice / GOV.UK — https://www.gov.uk/government/publications/mental-capacity-act-code-of-practice
16. Patient online access and proxy access guidance — NHS England — https://www.england.nhs.uk/long-read/patient-online-access-to-general-practice/
17. Online Safety Act 2023: guidance and codes — Ofcom — https://www.ofcom.org.uk/online-safety
18. Digital Technology Assessment Criteria (DTAC) — NHS England — https://www.nhs.uk/digital-technology-assessment-criteria-dtac/
19. NHS login — NHS England — https://www.nhs.uk/nhs-services/online-services/nhs-login/