Ämne 9.3 — Digitalisering inom vuxenomsorgen

Socialtjänstens vuxenomsorg är inte ”NHS-light”: den är en fragmenterad, behovsprövad, leverantörsledd marknad med egen personal, egen finansiering och egna informationsförhållanden, och att leverera digitalt väl där innebär att utforma för dessa verkligheter i stället för att importera antaganden från akutsjukhus.

Varför detta är viktigt inom hälsa och vård#

Vuxenomsorgen i England stöder omkring en miljon människor vid varje given tidpunkt — äldre, vuxna med funktionsnedsättning, personer med intellektuell funktionsnedsättning, personer med psykisk ohälsa — att leva med värdighet, trygghet och så mycket självständighet som möjligt. Den levereras inte av en enda nationell organisation utan av ungefär 18 000 oberoende, ideella och offentliga utförare som driver vårdhem och hemtjänst (”home care”), beställda av omkring 150 kommuner och betalda av en blandning av behovsprövad offentlig finansiering och privatbetalande. Detta är en annan form av system än NHS, och digitala arbetssätt som ignorerar skillnaden tenderar att misslyckas.

Insatserna är höga och specifika. Journaler inom socialtjänsten beskriver de mest intima detaljerna i en människas liv — kontinens, beslutsförmåga, ekonomi, relationer, risk för övergrepp — och hålls ofta av små organisationer med tunn styrning och, historiskt, låg digital mognad. Vården levereras av en personalstyrka på omkring 1,5 miljoner människor, mycket av den lågavlönad, med hög omsättning och digitalt understödd för lite, som använder sina egna telefoner eller inga alls. När ni får digitalt rätt här minskar ni läkemedelsfel, påskyndar utskrivning från sjukhus, upptäcker försämring tidigare och ger överansträngda vårdare tid tillbaka. När ni får det fel skapar ni dataintrång, misslyckanden i skyddet av utsatta personer och utestängning av just de människor som har minst möjlighet att föra sin egen talan. Hur ni arbetar är en fråga om säkerhet, jämlikhet och allmänhetens förtroende, inte bara effektivitet.

Grundläggande begrepp#

Vuxenomsorgen i England styrs främst av Care Act 2014, som lägger lagstadgade plikter på kommuner att bedöma behov, främja välbefinnande och skydda utsatta vuxna. Kvaliteten regleras av Care Quality Commission (CQC), som inspekterar och betygsätter utförare. Till skillnad från NHS-vård är det mesta av offentligt finansierad socialtjänst underkastad en ekonomisk behovsprövning (means test): människor över ett kapitaltröskelvärde betalar för sin egen vård (”self-funders”), vilket formar vem som beställer vad och vart pengarna flödar.

Leverantörsmarknaden domineras av tusentals små oberoende företag och organisationer i den ideella sektorn, vid sidan av några stora nationella kedjor. Denna fragmentering är det enskilt viktigaste faktum för alla som planerar digital leverans: det finns inget enda system att logga in i, ingen nationell utrullningshävstång och ingen gemensam IT-avdelning.

En digital journal för socialtjänst (digital social care record, DSCR) är sektorns motsvarighet till en elektronisk patientjournal och ersätter de pappersbaserade vårdplanerna och överlämningsanteckningarna som fortfarande dominerar många verksamheter. Att kvalitetssäkra dessa journaler mot en nationell standard, och koppla dem till hälso- och sjukvården, kräver interoperabilitet — systemens förmåga att utbyta och använda varandras data.

Teknikstödd vård (technology-enabled care, TEC) omfattar telecare (larm och sensorer som tillkallar hjälp), telehälsa (fjärrövervakning av hälsotillstånd) och bredare hjälpmedelsteknik (assistive technology). Mycket äldre telecare beror på det analoga allmänna telefonnätet (PSTN), som avvecklas till förmån för digital telefoni — en förändring med direkta säkerhetskonsekvenser för larmanvändare.

Två ytterligare begrepp löper genom hela ämnet. Samproduktion (co-production) innebär att utforma tjänster med personer som får vård och anhörigvårdare, inte bara för dem. Och skydd av utsatta personer (safeguarding) — att skydda vuxna i riskzonen för övergrepp eller försummelse — är en lagstadgad plikt som digitala system aktivt måste stödja, aldrig undergräva.

Bästa praxis#

1. Utgå från utförarens verklighet, inte NHS-mallen. En hemtjänstmedarbetare som går mellan hem med en fem år gammal telefon, en vårdhemssköterska på nattpass och en privatbetalande familj som väljer en tjänst fungerar alla mycket annorlunda än en vårdavdelning. Gör er upptäckt i verkliga miljöer, följ ett pass och utforma för intermittent uppkoppling, delade enheter och lågt tidigare digitalt självförtroende. Lösningar som flyttas direkt från NHS akutsammanhang — tunga kliniska system, bestånd med enkel inloggning, dedikerat IT-stöd — kollapsar rutinmässigt på socialtjänstens marknad eftersom inga av dessa förutsättningar gäller.

2. Behandla den fragmenterade marknaden som leveransproblemet, inte en fotnot. Ni kan inte påbjuda förändring över 18 000 oberoende företag; ni måste göra införande attraktivt, överkomligt och lågrisk för vart och ett. Använd den nationella vägen för kvalitetssäkrade lösningar så att utförare väljer bland leverantörer som redan uppfyller en definierad standard, och luta er mot kommuner, integrerade vårdsystem och Care Provider Associations för att förmedla, finansiera och stödja lokalt (se Ämne 9.0 — Samarbete med partnerorganisationer). Planera för en lång svans av små utförare som kommer att röra sig sist och behöver mest handledning.

3. Anta digitala journaler för socialtjänst enligt en nationell standard, och finansiera förändringen, inte bara programvaran. DSCR minskar dubbel registrering, gör information läsbar vid överlämning och stöder tryggare läkemedelsadministration. Men en licens är den billiga delen: kostnaden och risken ligger i datamigrering från papper, tillhandahållande av enheter, uppkoppling och de veckor av stöd på plats som krävs innan personalen litar på systemet. Budgetera för förändringsledning och närvaro på golvet (se Ämne 8.1 — Förändringsledning), och mät införande genom verklig användning vid vårdtillfället, inte genom tecknade avtal.

4. Använd ansatsen med kvalitetssäkrade leverantörer / lösningar för att minska risken i upphandlingen. Små utförare kan inte var och en köra en rigorös leverantörsutvärdering som täcker klinisk säkerhet, cybersäkerhet och dataskydd. Nationell kvalitetssäkring — där lösningar kontrolleras mot standarder innan de når marknaden — låter ett vårdhem göra ett tryggt val från en kortlista i stället för en kall upphandling. Hänvisa utförare till den kvalitetssäkrade listan, och där ni beställer i stor skala, gör kvalitetssäkring till en avtalsmässig förväntan snarare än en eftertanke (se Ämne 6.3 — Upphandling och kommersiella frågor).

5. Planera övergången från PSTN till digital telecare som ett säkerhetsprogram. Miljontals telecarelarm beror på det analoga telefonnät som stängs av; en enhet som tyst slutar fungera är en livssäkerhetsrisk för en person som har fallit. För ett register över telecareanvändare, samordna med teleoperatörer och kommunen, prioritera sårbara användare för stödd migrering och testa från ände till ände att ett larm fortfarande når en övervakningscentral efter att linjen ändrats. Anta aldrig att bytet är ”bara en telekomuppgradering” som tar hand om sig själv.

6. Utforma informationsdelning kring personen, och gör den tvåvägs med hälso- och sjukvården. Värdet av en delad vårdjournal realiseras vid gränssnitten: ett vårdhem som kan se en boendes läkemedel, eller ett utskrivningsteam på sjukhus som kan se en persons hemtjänstpaket. Koppla DSCR till delade vårdjournaler och använd erkända standarder så att data flödar åt båda hållen (se Ämne 4.3 — Interoperabilitet och datastandarder). Delning måste vara laglig, proportionerlig och förklarbar för personen, med en tydlig grund enligt dataskyddslagstiftningen och ärliga samtal om samtycke.

7. Samproducera med personer som får vård och anhörigvårdare. De som använder telecare, vårdplanering och familjeportaler vet var de fallerar på sätt ingen upphandlingspoängtabell fångar. Involvera dem och deras anhörigvårdare från upptäckt till löpande drift, betala för deras tid och återspegla mångfaldiga behov — kognitiv funktionsnedsättning, synnedsättning eller hörselnedsättning, digital utestängning, engelska som andraspråk. Samproduktion är både en etisk plikt enligt Care Acts välbefinnandeprincip och det mest pålitliga sättet att undvika att bygga fel sak (se Ämne 1.9 — Digital inkludering och tillgänglighet).

8. Höj golvet för cybersäkerhet och dataskydd hos små utförare. Ett enskilt vårdhem kan hålla tusentals högkänsliga journaler utan dedikerad IT och med en föreståndare som aldrig hört talas om multifaktorautentisering. Erbjud praktiskt, proportionerligt stöd — det nationella Data Security and Protection Toolkit, Cyber Essentials, mallpolicyer och namngiven hjälp — snarare än efterlevnadspapper som kopieras utan förståelse. Anta att ransomware och nätfiske kommer att riktas mot den svagaste länken, och gör god hygien till den minsta motståndets väg.

9. Bygg personalens digitala förmåga som kärna, inte valfritt. En stor del av socialtjänstens personal har fått lite arbetsgivarinvestering i digitala färdigheter, och omsättningen innebär att utbildning aldrig är ”klar”. Bygg in grundläggande digitalt självförtroende i introduktionen, ge rollrelevant stöd i arbetets flöde och identifiera digitala ambassadörer på golvet (se Ämne 7.4 — Digitala färdigheter och kompetensutveckling). Förmåga är det som förvandlar ett köpt system till daglig praxis; utan den stannar införandet och investeringen slösas.

10. Gör skydd av utsatta personer till ett uttryckligt designkrav. Digitala system kan stärka skyddet — flagga risker, belägga farhågor, påskynda anmälningar — eller försvaga det, om övervakning i övervakningsstil urholkar värdighet eller om åtkomstkontroller läcker känslig information. Utforma så att det är enkelt att registrera en farhåga om skydd, åtkomsten är lämpligt begränsad och personens rättigheter och röst respekteras. Testa uttryckligen för tvång, kontrollerande familjeåtkomst och risken att ”övervakning” tippar över i intrång.

Frågor att diskutera med ditt team#

1. Var behandlar vi omedvetet socialtjänsten som ”NHS-light”, och vad skulle vi göra annorlunda om vi utformade för vårdmarknaden på dess egna villkor? Denna fråga tvingar teamet att lyfta importerade antaganden — att det finns central IT, tillsvidareanställd digitalt självsäker personal, ett enda ansvarigt organ eller ett mandat att rulla ut. Inom socialtjänsten gäller nästan inget av det, så en plan byggd på NHS-reflexer kommer i tysthet att misslyckas. Debattera konkreta exempel: antar ni att utförare kan absorbera en upphandling, avvara personal för utbildning eller driva sin egen informationsstyrning? Ett bra, ärligt svar namnger de specifika NHS-formade antagandena i er nuvarande plan, skiljer vad som genuint överförs från vad som inte gör det och omformar ägarskap, finansiering och stöd kring en fragmenterad leverantörsmarknad snarare än en enda organisation.

2. Hur ska vi stödja den långa svansen av små och ideella utförare som rör sig sist och behöver mest hjälp, utan att vare sig överge dem eller tvinga ett tempo de inte klarar? Genomsnitt döljer problemet: nationella införandesiffror kan se friska ut medan de minsta, minst resurssatta utförarna — som ofta betjänar de mest marginaliserade människorna — förblir på papper. Spänningen är mellan momentum och inkludering, och mellan standardisering (effektivt men trubbigt) och lokalt anpassat stöd (verkningsfullt men kostsamt). Beakta vem som finansierar och levererar handledningen — kommunala team, Care Provider Associations, kollegiala ambassadörer — och hur ”tillräckligt bra” ser ut för ett hem med sex platser kontra en nationell kedja. Ett starkt svar sätter en realistisk bana, namnger vem som äger stödet för de svårast nådda och definierar framgång som verklig användning i frontlinjen snarare än sålda licenser eller en rubrikprocentsats.

3. Hur delar vi information mellan hälso- och socialvård på ett sätt som är genuint tryggt, lagligt och betrott av de människor den beskriver? Interoperabilitet ramas ofta in som en teknisk utmaning, men inom socialtjänsten är de svårare frågorna etiska och relationella: detta är data om beslutsförmåga, ekonomi, övergrepp och intim vård, hållen av många små organisationer. Debattera den rättsliga grunden för delning, när samtycke är meningsfullt kontra när det är en kryssruta och hur ni förklarar delning för någon med fluktuerande beslutsförmåga eller en anhörigvårdare som agerar på deras vägnar. Väg säkerhetsnyttan av att ett sjukhus ser en vårdplan mot skadan av alltför bred åtkomst eller ett intrång hos en dåligt försvarad utförare. Ett bra svar parar de tekniska standarderna med en tydlig, personcentrerad berättelse om informationsstyrning, proportionerliga åtkomstkontroller och en redogörelse på klarspråk ni skulle vara bekväma med att ge personen själv.

4. Kör vi PSTN-övergången för telecare som ett livssäkerhetsprogram, och vem är ansvarig om ett larm tyst fallerar? Det är frestande att lägga den analoga avstängningen under ”telekom” och anta att nätoperatörerna hanterar det, men ett telecarelarm som ser anslutet ut men inte kan ringa upp är en direkt risk för en person som har fallit och bor ensam. Spänningen är att ansvaret genuint är delat — teleoperatörer, enhetsleverantörer, övervakningscentraler, kommuner och personens eget hushåll berör alla kedjan — och delat ansvar blir lätt ingens ansvar. Debattera om ni håller ett aktuellt register över telecareanvändare, om ni har prioriterat de mest sårbara för stödd migrering och om ni testar från ände till ände att ett migrerat larm fortfarande når en övervakningscentral snarare än att lita på att linjen ”ser fin ut”. Beakta vad som händer med människor som själva bekostar sitt larm och står utanför varje kommunal lista. Ett ärligt svar namnger en enda ansvarig ägare för övergången, behandlar tyst fel som den primära faran och kan peka på verkliga tester från ände till ände snarare än försäkringar på papper.

5. Hur ska vi bygga och upprätthålla digital förmåga i en personalstyrka som är lågavlönad, har hög omsättning och sällan får tid att lära sig? Ett köpt system blir tryggare vård först när frontlinjepersonal använder det med självförtroende, men mycket av socialtjänstens personal har fått lite arbetsgivarinvestering i digitala färdigheter och byts ut snabbare än något engångsutbildningsprogram kan hålla jämna steg med. Avvägningen är mellan kostnaden för fortlöpande, rollrelevant stöd och den dolda kostnaden för avstannat införande, genvägar och återgång till papper när självförtroendet tar slut. Beakta vem som äger utbildningen när personalen är anställd hos tusentals separata utförare, hur ni når nattpass och hemtjänstmedarbetare som aldrig befinner sig på ett kontor och om digitalt självförtroende byggs in i introduktionen snarare än skruvas på. Se på praktiska hävstänger — närvaro på golvet vid driftsättning, digitala ambassadörer i schemat, stöd i arbetets flöde — och var ärliga om vilka utförare som alls kan avvara tiden. Ett starkt svar behandlar förmåga som en permanent driftkostnad knuten till omsättningen, inte en projektmilstolpe, och mäter den genom verklig användning vid vårdtillfället.

6. Hur ser vi till att digitalt stärker skydd av utsatta personer och värdighet i stället för att glida in i övervakning? Digitala verktyg kan flagga risker, belägga farhågor och påskynda anmälningar, men samma övervakningsförmåga kan urholka den autonomi och integritet Care Act finns till för att skydda, särskilt för personer med kognitiv funktionsnedsättning som inte lätt kan invända. Spänningen är verklig: en sensor som upptäcker ett fall tittar också på en person i det egna hemmet, och en familjeportal som lugnar anhöriga kan också möjliggöra en kontrollerande sådan. Debattera var ”övervakning för säkerhet” tippar över i intrång, vem som avgör och hur personens egen röst och samtycke vägs när beslutsförmågan fluktuerar. Beakta om det är genuint enkelt för personal att registrera en farhåga om skydd, om åtkomstkontroller håller känslig information lämpligt begränsad och om ni har testat för tvång och kontrollerande åtkomst snarare än att anta goda avsikter. Ett ärligt svar kan visa att värdighet och skydd av utsatta personer utformades in som uttryckliga krav — med personens rättigheter i förgrunden — och inte behandlades som acceptabla offer för en övervakningsfunktion.

I praktiken: ett exempel från hälsa och vård#

Ett integrerat vårdsystem i East Midlands sätter igång att lyfta den digitala mognaden inom vuxenomsorgen. Utgångsdata visar att av 320 CQC-registrerade utförare inom dess område använder färre än hälften någon digital journal; resten körs på papper, och en grupp små hemtjänstföretag saknar delade enheter helt. Systemets digitala team motstår frestelsen att köra en enda upphandling och påbjuda en produkt. I stället, tillsammans med de två kommunerna på övre nivå och den lokala Care Association, upprättar de ett litet stödteam och hänvisar utförare till de nationellt kvalitetssäkrade DSCR-leverantörerna, så att varje utförare väljer en lösning som redan uppfyller standarder för klinisk säkerhet, cybersäkerhet och dataskydd.

Finansieringen kanaliseras till utförare som bidrag som täcker inte bara licenser utan enheter, uppkoppling och, avgörande, personaltiden för att migrera pappersjournaler och utbilda team. Stödteamet erbjuder närvaro på golvet vid driftsättning, mallar för informationsdelningsavtal och hjälp med att fylla i Data Security and Protection Toolkit. En föreståndare på ett lokalt vårdhem, till en början skeptisk, antar en DSCR efter att en kollegial ambassadör från ett grannhem visar hur den sparade två timmars nattligt pappersarbete och gjorde morgonens överlämning läsbar. Inom ett år minskar de läkemedelsadministrationsfel som flaggas på hemmet, och ambulanstjänsten rapporterar snabbare, bättre informerade insatser eftersom ambulanspersonalen kan se aktuella vårdplaner.

Parallellt kör systemet PSTN-övergången som ett särskilt säkerhetsprogram. Det bygger ett register över ungefär 9 000 telecareanvändare i de två kommunerna, samordnar med teleoperatörer, prioriterar människor som bor ensamma med en historik av fall och testar att varje migrerat larm fortfarande når övervakningscentralen. Två fall av ”tyst fel” — larm som såg anslutna ut men inte kunde ringa upp — fångas i testning snarare än i en nödsituation. Hela tiden granskar en involveringsgrupp av personer som får vård och anhörigvårdare familjeportalen och telecare-meddelandena; deras återkoppling omformar samtyckesformuleringen och lägger till ett läge med stor text. Programmet bedöms som en framgång inte för att varje utförare är digital, utan för att införandet är verkligt i frontlinjen, de mest sårbara prioriterades och ingen lämnades efter av telefonavstängningen.

Sektorperspektiv#

Startup-företag#

Ett litet hälsotekniskt företag som säljer till socialtjänsten möter en marknad av tusentals små köpare med lite kontanter, lågt digitalt självförtroende och ingen upphandlingskapacitet — motsatsen till en enda företagsförsäljning. Att komma med på den nationella listan över kvalitetssäkrade lösningar är ofta skillnaden mellan ett livskraftigt företag och ett avstannat, eftersom kvalitetssäkring är det som låter en försiktig föreståndare på ett vårdhem lita på er. Utforma för delade, billiga enheter och ojämn uppkoppling, prissätt för organisationer som drivs på tunna marginaler och investera i introduktion och stöd, eftersom er kundbortfall kommer att följa era kunders personalomsättning. Motstå frestelsen att bygga på funktioner för stora kedjor på bekostnad av de små utförare som utgör det mesta av marknaden.

Småföretag#

En etablerad liten vårdgivare — ett enskilt vårdhem, ett hemtjänstföretag, ett närapotek eller en familjedriven boendeverksamhet — har verkliga boende och personal men sällan en dedikerad IT-person, så digital förändring landar på en registrerad föreståndare som redan är hårt pressad. Att anta en digital journal för socialtjänst är värt det för det nattliga pappersarbete och den tryggare läkemedelsadministration den sparar, men bara om ni kan finansiera enheter, uppkoppling och personaltid för att migrera från papper samtidigt som ni driver verksamheten varje dag. Luta er hårt mot den nationella listan över kvalitetssäkrade leverantörer så att ni kan göra ett tryggt val utan att köra egen upphandling, och ta del av det kostnadsfria stöd som erbjuds — Data Security and Protection Toolkit, mallar för informationsdelningsavtal och lokal hjälp från Care Association — i stället för att försöka bli en IT-avdelning. Ni bär samma plikter kring skydd av utsatta personer, dataskydd och PSTN-övergången för telecare som en nationell kedja, så ta reda på vilka av era larmanvändare och journaler som beror på den analoga linjen och sätt igång stödd migrering tidigt. En kollegial ambassadör från en granne som redan gått igenom det är ofta värd mer än någon leverantörspitch.

Storföretag#

En stor vårdgivare eller ett NHS-sjukhus som integreras med socialtjänsten har skalfördelar — en IT-funktion, köpkraft, förmåga att standardisera — men också äldre bestånd och risken att pålägga vårdmiljöer akutformade system. Ett storföretag bör använda sin tyngd för att förhandla fram kvalitetssäkrade leverantörer, finansiera ordentlig förändringsledning och driva interoperabilitet med delade vårdjournaler, samtidigt som det genuint samproducerar med frontlinjepersonal och de människor de stödjer. Felmönstret är en uppifrånstyrd utrullning som behandlar hemtjänst och särskilt boende som yngre versioner av vårdavdelningar. Skala bör köpa bättre stöd och standarder, inte ett tyngre system ingen i frontlinjen kan använda.

Staten#

Nationella och lokala myndigheter sätter villkoren för hela marknaden: programmet Digitising Social Care, DSCR- och cyberstandarder, finansieringsvägar och det kvalitetssäkringssystem som minskar risken i utförares val. Deras hävstång är inte mandat utan möjliggörande — finansiering, standarder, kvalitetssäkring och stöd förmedlat genom kommuner och integrerade vårdsystem (se Ämne 9.1 — Samarbete med lokala och nationella myndigheter). De bär också de lagstadgade plikterna enligt Care Act och måste säkerställa att jämlikhet, skydd av utsatta personer och PSTN-övergången hanteras så att ingen sårbar person skadas. Den svåraste uppgiften är att utforma incitament som förflyttar en fragmenterad marknad utan att utesluta dess minsta, minst resurssatta medlemmar.

Vanliga felmönster#

• NHS-light-tänkande. Att anta central IT, tillsvidareanställd digitalt självsäker personal och ett utrullningsmandat som inte finns på vårdmarknaden, och sedan skylla på utförare när planen misslyckas.
• Att köpa programvara, inte förändring. Att finansiera licenser men inte det tillhandahållande av enheter, den datamigrering, uppkoppling och det stöd på golvet som faktiskt driver införandet.
• Genomsnitt som döljer svansen. Att fira rubriksiffror för införande medan de minsta, mest marginaliserade utförarna stannar på papper och de människor de betjänar utesluts.
• PSTN-självbelåtenhet. Att behandla den analoga avstängningen som en telekomfråga och upptäcka tysta larmfel först i en nödsituation.
• Informationsstyrningsteater. Att kopiera mallpolicyer och toolkit-svar utan förståelse, vilket lämnar små utförare genuint exponerade för ransomware och intrång.
• Samråd i stället för samproduktion. Att visa personer som får vård en färdig design och be om godkännande, i stället för att bygga med dem och deras anhörigvårdare från början.
• Övervakningsglidning. Att ramma in påträngande övervakning som ”säkerhet” och urholka den värdighet, autonomi och de rättigheter Care Act finns till för att skydda.

Mognadsmodell#

Checklista#

• Vi har byggt vår plan på verkliga vårdmiljöer — hemtjänst och särskilt boende — inte en NHS- eller akutmall.
• Vi styr utförare till nationellt kvalitetssäkrade DSCR- och TEC-leverantörer för att minska risken i deras val.
• Finansieringen täcker förändring — enheter, uppkoppling, datamigrering och stöd i frontlinjen — inte bara programvarulicenser.
• Vi har en namngiven ägare och en realistisk bana för att stödja den långa svansen av små och ideella utförare.
• Ett aktuellt register över telecareanvändare finns och PSTN-övergången drivs som ett säkerhetsprogram med testning från ände till ände.
• Informationsdelning med hälso- och sjukvården är laglig, proportionerlig, standardbaserad och förklarbar för den person den beskriver.
• Personer som får vård och anhörigvårdare samproducerar tjänsten och får betalt för sin tid.
• Små utförare har praktiskt stöd för att uppfylla Data Security and Protection Toolkit och grundläggande cyberhygien.
• Digitala färdigheter byggs in i introduktionen och stöds i arbetets flöde, med hänsyn till hög omsättning.
• Skydd av utsatta personer är ett uttryckligt designkrav, med lämpliga åtkomstkontroller och skydd mot övervakningsglidning.
• Vi mäter framgång genom verklig användning vid vårdtillfället och genom om de mest sårbara prioriterades.

Viktiga källor#

• Care Act 2014 och de lagstadgade plikterna om välbefinnande och skydd av utsatta personer — Department of Health & Social Care / GOV.UK.
• Programmet Digitising Social Care och ansatsen med kvalitetssäkrade lösningar / leverantörer — NHS England.
• Standarden för digitala journaler för socialtjänst (DSCR) och införandevägledning — NHS England / tidigare NHSX.
• Data Security and Protection Toolkit (DSPT) för socialtjänstens utförare — NHS England.
• CQC:s ramverk för enhetlig bedömning och kvalitetsreglering av utförare — Care Quality Commission.
• Vägledning om PSTN-avstängning / övergång från analog till digital telecare — TSA (TEC Services Association) och DHSC.
• Skills for Care personaldata och resurser om digitala färdigheter / förmåga inom vuxenomsorgen.
• Social Care Institute for Excellence (SCIE) vägledning om samproduktion och styrkebaserad praxis.

Referenser#

1. Care Act 2014 — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Care_Act_2014
2. Care Quality Commission — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Care_Quality_Commission
3. Means test — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Means_test
4. Voluntary sector — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Voluntary_sector
5. Electronic health record — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Electronic_health_record
6. Interoperability — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Interoperability
7. Telecare — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Telecare
8. Telehealth — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Telehealth
9. Assistive technology — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Assistive_technology
10. Public switched telephone network — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Public_switched_telephone_network
11. Co-production (approach) — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Co-production_(approach)
12. Safeguarding — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/Safeguarding
13. General Data Protection Regulation — Wikipedia — https://en.wikipedia.org/wiki/General_Data_Protection_Regulation
14. Care Act 2014 — legislation and statutory guidance — GOV.UK / Department of Health & Social Care — https://www.gov.uk/government/publications/care-act-statutory-guidance
15. Digitising Social Care and Assured Solutions — NHS England — https://www.digitalsocialcare.co.uk/
16. Data Security and Protection Toolkit — NHS England — https://www.dsptoolkit.nhs.uk/
17. The state of the adult social care sector and workforce in England — Skills for Care — https://www.skillsforcare.org.uk/
18. Co-production and strengths-based approaches — Social Care Institute for Excellence (SCIE) — https://www.scie.org.uk/